Årsmöteshögtider – Veckans reflektion

Veckans arbete

Har inte funnits tid till tidigare reflektion i veckan. Inte utifrån att det inte finns något att skriva utan att det varit fulltecknat på jobbfronten och förhållningssättet finns hela tiden att ha saker som man skulle kunna jobba, saker som tas hand om på en gång och det som flyter på varje vecka. Det primära med veckans arbete har varit förberedelse och kontakt med resp. ordförande för både församlingar, barn och ungdomsföreningar som drivs i församlingarna och församlingskretsarbetet. Vilket betyder att antal årsmöten inom en vecka är sju stycken där man mer eller mindre är insatt i, ska förbereda en andakt som förhoppningsvis fungerar i de flesta sammanhangen och utav erfarenheten nu när man har nått halvvägs i körschemat med årsmöten att planera mattiderna och notera till nästa år att kolla upp vad det blir för sorts fika så det inte blir typ 5 tårtor på tre dagar för just nu är man uppe i två tårtor, fika och smörgåstårta.

Årsmötets behov

Det är många som nästan tycker synd om mig gällande alla årsmöten men för mig är det en högtid då man möter kärnan i församlingarna och man ser med ett brett perspektiv. Både på året som varit men också vilka funktioner medlemmar kommer att ha i året som kommer. En bra möjlighet att lyfta olika behov i olika församlingsgrupper men ge församlingen insyn i rollen som föreståndare. Det är en bred diskussion som förs vid årsmöten alltifrån vilka träd som kanske ska fällas vid kyrkan, gemenskapsdag för församlingen efter sommaren, anslag och gåvor till organisationer och samfund, upprustning av lokalen(tak eller diskmaskin), ekonomisk insyn av gåvor och utgifter m.m., val av olika ansvarsområden alltifrån nattvardstjänare, festkommittéer, barn & ungdomsledare m.fl. Allt detta skapar faktiskt en vi känsla samtidigt som man i regel också lyfter frågan hur kan vi bli fler? En väldigt klar känsla och längtan i alla årsmöten hittills är att man vill inkludera fler och man vill visa mer omsorg.

Bildtext: en foto av ett urval av pappersinsamlingen från diverse årsmöten hittills

Smillas Barnvälsignelse – veckans reflektion

Dagens inlägg blir lite mer privat men samtidigt en församlingsbild av livet som är vanligt. I församlingslivet finns det tillfällen då det blir speciella akter eller händelser, högtider kan man också säga, det kan vara barn/vuxen- dop, bröllop, begravning eller som det var i söndags i Annebergs Missionskyrka vår dotter Smillas barnvälsignelse. Församlingskretsarna jag jobbar tillhör primärt Svenska Alliansmissionen och Equmeniakyrkan där man praktiserar både barnvälsignelse och barndop. Som Pastor tjänar jag efter önskemål i församlingarna och lägger vikten minst lika mycket på samtal innan och att följa upp de olika akterna. Oavsett om det är välsignelse, dop eller någon annan akt ligger huvudfokuset på relationen till Gud och treenigheten. Fadern som skaparen och den som vi alla tillhör, Sonen som vännen som offrat sitt liv för vår skull och Anden som möjliggör att Gud inte bara är någon vi ser upp till, går med i livet men också bor i oss och får oss att växa och utvecklas på ett fantastiskt sätt. Välsignelsens betydelse är både ett tecken på att vi vill ha del utav detta men också att Gud ska verka. Dopets betydelse blir mer kontraktet som vi kan luta oss tillbaka på, inte för att Gud behöver det, utan för att vi ska få möjlighet på egen vilja att visa och blomma ut som Guds barn. Både välsignelsen och dopets betydelse behöver vi ständigt förnya och påminnas om. Det krockar inte med varandra utan kompletterar på grund utav fokuset och målet i slutändan är detsamma, relationer. Med varandra och med Gud.

Bra att veta är att församlingarna erbjuder alla dessa akter för församlingsmedlemmar, men om man inte är medlem är man välkommen ändå att fira någon av dess högtider i församlingsgemenskaperna, det är bara och kontakta mig så löser vi det och kan just samtala mer om betydelsen och vikten av det som önskas. Alla akterna behöver inte heller vara när det är Gudstjänst i församlingarna utan blir kan vara mer aktuellt med mer privat tillställning i kyrkan eller hemmet.

Bjuder på en bild på familjen också från söndagens högtid.

Familjen Olofsgård

Veckans reflektion – Praktisk teologi

Teologi – läran om Gud, eller teoretiska tankar om Gud. Eller som en författare skrev en gång att teologen är den som känner Gud.

Den kristna trons teologi har alltid behövts praktiseras för att bli äkta. Det är genom praktiseringen av kunskapen som förnyas i våra liv som prövar vår relation med Gud och andra människor. En liv där livet växer genom fördjupade relationer.

Varje vecka kollar man av tidningsartiklar från både dagen, expressen, aftonbladet, dagens nyheter m.fl. Denna veckan är det två artiklar som verkar kopplas samman för mig och det handlar om Joel Halldorfs artikel från dagen om att återvinna det teologiska ledarskapet som utifrån mina perspektiv handlar om tydligheten att kunna sätta in den kristna tron  i vardagslivet, varje dag. Den andre artikeln är om mindfullness på jobbet: Forskare kritiska till mindfullness på jobbet. Den kristna tron ska praktisering i livet, i hela vårt liv, har alltid varit en utmaning för kyrkor och församlingar att både ta på allvar och lyfta fram. När vi saknar språket att förmedla en praktiserande kristen tro, som t.ex. är ett behov i arbetslivet idag för att livet på jobbet ska fungera och ge liv istället för att ta livet ifrån oss, så söker människan efter något annat som i detta fall anklagas för att missbrukas eller bli otydligt. Här ligger ständigt utmaning vid varje predikoförberedelse att lyfta fram Guds ord in i våra liv idag. Att läsa dessa artiklar som både är från kyrkans värld och arbetslivets värld i Sverige så är det uppmuntrande att se att predikan på söndagen behövs varje vecka men också alltid lika utmanande – vad vill Gud säga och vad vill han förvandla i våra liv?